Ruth Illman

Opponent Christina Runquist, sin make Manfred Hofmann, Ruth Illman och sin make Mats Lillhannus.

FD, docent
f. 1976, disputation 18.6.2004

Opponent: TD Christina Runquist, Lund
Kustos: professor Nils G. Holm
Avhandlingen: Gränser och gränsöverskridanden. Skildrade erfarenheter av kulturella möten i internationellt projektarbete. Åbo Akademis förlag, Åbo, 2004.

 

Teaterdrömmar, kraftverksbyggen och kulturmöten

– hur jag blev doktor i religionsvetenskap

 

Vad ska du bli när du blir stor?

Egentligen skulle jag ju bli skådespelare. I högstadiet blev teatern min allra käraste hobby i och med att jag deltog i Åbo barn- och ungdomsteaters uppsättning av Odysseus NU! vid Åbo svenska teater. Själv hade jag bara några små statistroller i produktion – huvudrollen innehades av en annan blivande religionsvetare Måns Broo – men erfarenheten övertygade mig om att det var här framtiden låg för mig: jag skulle jobba med teater.

Kanske borde jag ändå ha sett varningssignalerna redan tidigare? Redan året innan jag kom in på teaterspåret hade jag fått ett av skolans stipendier i religion när jag slutade sjuan. Då tyckte jag nog själv att det var mest pinsamt, även om det visserligen stämde att religionstimmarna hörde till de mera spännande på schemat för min del. Under gymnasiets gång blev jag ändå allt mera tveksam till att försöka mig på ett liv som skådespelare: att spela teater var en fin hobby men kanske ändå inte ett lämpligt yrkesval? Världens religioner och kulturer framstod ännu som det mest intressanta som skolan hade att erbjuda, och då studentskrivningarna närmade sig kändes det allt mera lockande att fortsätta fördjupa sig i religionernas värld.

Att söka till Åbo Akademi för att studera religionsvetenskap var ändå inget enkelt beslut. Om det i den religionsvetenskapliga världen finns något som liknar politikens unga broilers så är jag nämligen en av de bästa kandidaterna: med båda föräldrarna i branschen, och dessutom vid ÅA, kvalificerade jag gott och väl för titeln religionsvetenskaplig broiler. Förvisso såg jag mig omkring efter andra alternativ – Lund och Uppsala lockade allra mest – men ÅA drog ändå det längsta strået för min del.

Jag inledde mina studier i religionsvetenskap vid ÅA hösten 1995, genast efter att jag tagit studenten. Det var med darriga knän jag begav mig till gulnäbbsintagningen för att träffa de äldre studerandena, och visst var det en och annan som längre fram på kvällen klappade mig på axeln och sade: ”Vi vet nog vem du är …”. Snart nog hittade jag ändå min plats i studiegemenskapen och alla vande sig vid att ännu en Illman rörde sig i korridorerna. Inte minst mina egna föräldrar beredde mycket snabbt en egen, jämlik plats åt mig i sin arbetsgemenskap och mina synpunkter på religionsvetenskapliga frågor respekterades och lyssnades till med största allvar så tonåring och nybörjare jag var. En del praktiska problem uppstod eftersom jag inte gärna kunde examineras av min mamma eller pappa, men nyblivna assistenten Jan Svanberg arbetade extra och löste problemen.

Jag visste redan från början att det var forskare jag ville bli, inga andra alternativ fanns på kartan. Visserligen prövade jag på en hel del olika arbeten under studietiden – jag var bl.a. kassörska i taxfree-butiken på en av färjorna mellan Åbo och Stockholm och arbetade flera år som frilansjournalist vid Åbo Underrättelser – men inget gick ändå upp mot det fantastiskt engagerande äventyret att skriva avhandling pro gradu. Våren 1999 åkte vi på studieresa till Iran under professor Nils G. Holms ledning. Resan gjorde ett oerhört stort intryck på mig och jag planerade att skriva min gradu om shiaislam och fortsätta forskarbanan inom islamologin. Men så kontaktades jag av ämnets doktorand Peter Nynäs som ville föreslå ett alldeles annat tema.

Ut i fält

Peter hade då nyligen börjat arbeta inom ett tvärvetenskapligt projekt vid namn PBI, en forskargrupp som undersökte internationell projektindustri. Vid PBI studerade man hur leveranser av stora industriprojekt till utlandet fungerade i praktiken – organisatoriskt, tekniskt och ekonomiskt – och man hade fått upp ögonen för att frågor om kultur och religion spelade en viktig roll på byggarbetsplatserna. Nu ville man engagera religionsvetare i projektet för att studera dessa mångkulturella och mångreligiösa miljöer. Det låter väl spännande tänkte jag – och hoppade ombord.

Mest av en slump blev alltså kulturmöten och religionsdialog mitt eget område inom religionsvetenskapen redan i magisterexamen. Att arbeta inom en tvärvetenskaplig forskargrupp som PBI tillsammans med ingenjörer och ekonomer motsvarade inte alls mina förväntningar på vetenskaplig forskning, och jag var mera förbryllad än övertygad då jag skrev min gradu om dessa byggarbetsplatser runt om i världen där finländska företag uppförde kraftverk. Att arbeta tillsammans med en större grupp var ändå främst en positiv upplevelse: det fanns alltid andra som jag kunde utbyta tankar med och som var intresserade av vad jag skrev. Jag älskade att skriva min avhandling pro gradu och var ivrig att fortsätta. Småningom vande jag mig också vid tanken att religionsvetenskaplig forskning kan se ut på många olika sätt och blev allt mera fascinerad av de religionsmöten som utspelade sig i den något okonventionella empiri som jag behandlade. Då möjligheten att fortsätta med en doktorsavhandling inom PBI öppnade sig tvekade jag inte.

Jag blev färdig filosofie magister i maj 2000 och i augusti samma år upptog jag mina doktorandstudier. PBI sände vid denna tid ut trainees till de byggarbetsplatser runt om i världen som de undersökte. Dessa trainees hade tre uppgifter: att arbeta med någon konkret uppgift vid bygget, att samla material för sina egna magisteravhandlingar samt att skriva fältdagbok – en sida per dag, fritt om vad som hände på jobbet. Dessa fältdagböcker blev mitt forskningsmaterial och jag tog mig för att försöka förstå hur de här unga människorna använde stereotypier för att förstå sig på och hantera den mångkulturella och mångreligiösa verklighet som de vistades i under ca sex månader. Som min handledare fungerade professor Nils G. Holm vid ÅA, men också Peter Nynäs och många övriga PBI-forskare (Kim Wikström och Claes Gustafsson) var tätt involverade i mitt arbete.

Jag fick köra ner händerna i leran direkt: iväg till två kraftverksbyggen ute på den indiska landsbygden där PBI:s trainees vistades! Även om jag hunnit snusa lite på industriverkligheten under gradu-tiden var det omtumlande både själsligen och kroppsligen, och jag ifrågasatte många gånger om det verkligen var vetenskaplig forskning eller allmänt vansinne jag sysslade med. Senare kom jag också att besöka ett kraftverksbygge i Dakhla i Västsahara, och fick då bekräfta mina tankar om att humanistens forskarverklighet inte kunde vara längre ifrån den värld jag forskade i. Ändå gällde det att försöka förstå.

Som ovan nämndes fanns det många fördelar med att arbeta i en stor forskargrupp: det var utmanande och nytänkande, det fanns konkreta uppgifter och filosofiska problem att lösa, det fanns alltid andra som stöttade och man kunde alltid pröva något som ingen annan gjort förr. Alla dessa egenskaper var dock även projektets baksida: ibland var det helt enkelt för heterogent, för okonventionellt och för personligen utmanande – som t.ex. då de trainees jag var kontaktperson för fick mystiska sjukdomar i tropiska länder. Men på det stora hela övervägde de positiva erfarenheterna och jag är glad att jag lät imamerna vila för att pröva på forskning i det mångkulturella istället. Framförallt tror jag att jag hade fördel av det innovativa samarbetet i mina stipendieansökningar eftersom jag kunde ordna finansiering för mina doktorandstudier utan uppehåll, först två årslånga stipendier och sedan anställning vid den kulturvetenskapliga forskarskolan vid Finlands Akademi. Mycket viktig för mig var också den termin jag vistades vid Uppsala universitet, hösten 2002, och lärde mig mera om hur forskning går till i stora världen.

Att bli doktor

Det var ett äventyr att skriva doktorsavhandling och jag njöt både av att läsa, samla material, strukturera min undersökning och skriva själva texten. På det personliga planet var åren som doktorand ändå tunga: min far var svårt sjuk genom hela min doktorandtid och dog i juletider 2002. Mindre än ett år senare insjuknade även min mor i cancer och hennes kamp och lidande blev om möjligt ännu tyngre. Det fanns långa tider då jag inte orkade samla tankarna till avhandlingsarbete på allvar, och jag började längta efter en egen familj. Eftersom jag hade trygg finansiering från forskarskolan tänkte jag mig ett mammauppehåll och sedan fortsatt avhandlingsarbete. Men så blev det inte och när vårt barn äntligen meddelade om sin ankomst var avhandlingen nästan klar. Våren 2004 gick allting i flygande fläng: jag lämnade in avhandlingen till förhandsgranskning i februari, fick tillbaka den i mars, lämnade in sista versionen i april och i juni lade jag fram avhandlingen Gränser och gränsöverskridanden. Skildrade erfarenheter av kulturella möten i internationellt projektarbete.

Den 18 juni 2004 var det så dags för mig att disputera. Jag var 27 år gammal och höggravid och lite överraskad över att det gått så snabbt – vid den tiden var jag den yngsta disputanden genom tiderna vid Humanistiska fakulteten. Det var en kall men solig sommardag och jag såg fram emot tillfället: efter att ha jobbat så länge med avhandlingen var det fint att få diskutera den tillsammans med någon som verkligen var insatt och utan att tiden tog slut i mitten. Till min opponent hade utsetts TD Christina Runquist (numera Hofmann) från Lunds universitet, och hon var en fantastisk tillgång. Hon hade förberett sig mycket omsorgsfullt och jag kände stor ödmjukhet och tacksamhet inför möjligheten att diskutera mitt arbete med en så kunnig och reflekterande person. Mest orolig var jag för vad empirin skulle tycka – de trainees som, naturligtvis i anonymiserad form, framträdde på min avhandlings sidor och av vilka en handfull också satt i publiken vid själva disputationen. Varken då eller senare fick jag ändå några negativa kommentarer av de unga människor som bidrog till min avhandling med sina innersta tankar och känslor i form av fältdagboksanteckningar, något som jag senare upplevt som mycket viktigt.

Disputationen var för mig alltså framförallt ett roligt och givande tillfälle (jag skulle ju bli skådespelare som ni minns …), och även disputationsfesten minns jag med stor glädje. Åbo Akademis humanistcenter Arken hade nyligen öppnat sina dörrar och jag var den första som höll min doktorsmiddag i Arkens kafé. Kvällen blev naturligtvis alkoholfri och rätt så lugn för min egen del så gravid jag var, men de flesta andra firade med besked för min räkning. Speciellt lycklig var jag att min mamma, som då nyligen genomgått en av sina många omfattande canceroperationer, kunde vara med på festen, även om hon inte kunde tala. I minnet hade vi alla pappa som gått bort ett och ett halvt år tidigare, och skratten blandades med tårar i många tal under kvällens gång.

Vad gör en doktor i religionsvetenskap?

Min första tid som doktor blev början på något alldeles nytt eftersom vår dotter Mirjam föddes i september 2004. Jag gick rakt från disputation till mammaledighet vilket var omstörtande på många sätt. Visserligen njöt jag av att vara hemma, men eftersom min tid vid forskarskolan tog slut i och med disputationen (jag gav upp två års finansiering i och med att jag disputerade ”för tidigt”) gnagde också oron över var jag skulle hitta mitt nästa jobb. Att vara förstagångsmamma och ”mellan projekt” är inte lätt och emellanåt bävade jag rentav för att det var slut med forskarkarriären då dagarna gick åt till blöjbyten, byk och amning snarare än religionskritik och kulturanalys.

Men så småningom landade jag i tillvaron igen, fick ett kort stipendium och började tänka på vetenskap igen. I ett stundens infall sökte jag en forskartjänst vid Freds- och konfliktforskningsinstitutet Tapri i Tammerfors som jag till min glädje och förvåning fick. Där trivdes jag utmärkt från augusti 2005 till årsskiftet 2007 då jag tilldelades ett forskardoktorsprojekt från Finlands Akademi. Det fick jag skjuta på ett år eftersom vår andra dotter Ester anlände i december 2006. Så annorlunda det var att vara hemmamamma den här gången, då jag visste att jag hade arbete som väntade på mig då jag återvände!

Kulturmöten har fortsättningsvis varit det bärande temat för min forskning efter disputationen och jag har mer och mer kommit att intressera mig för frågor om religionsdialog. Istället för industrivärlden har jag på senare år intresserat mig för konstens värld och för konstnärers sätt att behandla frågor om dialog, möten och olikhet. Därmed finns både kontinuitet och förändring i min krokiga forskarbana och jag är tacksam att ha fått möjligheten att arbeta som religionsvetare i hela mitt vuxna liv. Docent blev jag år 2006 och FA-projektet följdes av en tid som akademilektor i religionsvetenskap vid ÅA. Därefter började min bana som forskare vid Donnerska institutet för religionshistorisk och kulturhistorisk forskning vid ingången av år 2010. Några längre och kortare forskarvistelser i bl.a. Basel, Jerusalem och Uppsala har det också blivit, ett antal böcker, många kurser och ännu flera konferenser och dessutom ytterligare en mammaledighet – vår tredje dotter Noomi föddes i juli, 2012.

Vad gör då en doktor i religionsvetenskap? Läser, skriver, pratar och funderar, brukar jag svara. Viktigast på den här banan är att man brinner för att lära sig nya saker och att man tror på det här sättet att påverka och förändra världen, alltså att vetenskaplig fördjupning spelar en roll och kan bidra till att möjliggöra en bättre värld. Det låter kanske banalt – att rädda världen – men så är det jag ser på saken. För forskare i dag handlar det kanske inte så mycket om att hitta på egna forskningsprojekt som att hitta sin egen plats i de större sammanhangen. Forskning handlar i dag alltmera om samarbete, ingen kan göra en banbrytande insats på egen hand utan snarare kan vi bidra med våra egna synvinklar på de övergripande teman vi arbetar med tillsammans med andra. Det gäller att vara nyfiken och det hjälper om man gillar att skriva, är noggrann och njuter av att argumentera för sin sak. Och det gäller framförallt att tåla kritik och osäkerhet – två av hörnstenarna i vetenskaplig verksamhet.

Nu har jag nyss börjat en ny spännande utmaning som föreståndare för Donnerska institutet. För mig betyder det att jag nu äntligen kan se på min framtid som religionsvetare i ett lite längre perspektiv: nu har jag hittat den plats där jag får arbeta för vårt ämne och för att skapa nya, innovativa mötesplatser för religionsvetare och kulturvetare från Norden och bredare internationellt. Att få arbeta som religionsvetare på heltid är ett privilegium som jag är tacksam för. Vägen från gulnäbb till föreståndare har inte varit rak och självklar och många gånger har jag kämpat hårt för att komma dit jag vill – eller komma någon vart överhuvudtaget.

Som antytts ovan har cancer varit det stora molnet på min himmel under hela min tid som religionsvetare. Jag var en sorglös gulnäbb på 19 år hösten 1995 då min pappa drabbades, och föga förstod jag då vad de kommande 16 åren med sjukdomen skulle innebära, fram till det att min mamma gick bort i oktober 2011. Som ung doktorand tänkte jag nog inte på att död och sjukdom kunde stoppa mina planer, jag skulle ju åka världen runt och jobba med spännande projekt vid universitet långt borta och pröva på en massa nya äventyr. Nu blev det Åbo istället. Inte heller tänkte jag på den konkurrens som oundvikligt uppstår mellan forskare på samma smala område när pengar och tjänster inte räcker till. Att tävla med sina vänner om anslag och befattningar är tungt.

Att våra liv alltid är knutna till andra människor är en stor rikedom, men också något som på ett självklart sätt drar upp gränser för vad vi väljer och vad vi väljer bort. Mitt liv som religionsvetare har visserligen levts i skuggan av svåra sjukdomar men också tätt sammanvävt med den gränslösa ynnesten att få egna barn, att få jobba med meningsfulla och engagerande frågor, att möta kloka och beundransvärda människor och få lyckas i det man gör. Som yngst i en syskonskara av fyra är det egentligen bara en sak jag gjort före mina syskon: disputerat. Idag är mina syskon doktorer i juridik, anestesiologi och biokemi, men jag, minstingen, var först. Det gick inte som jag hade tänkt mig, men det gick och jag kan med eftertryck säga att jag är glad att jag skrinlade planerna på att bli skådespelare då för länge sedan!