FD
f. 1968, disputation 19.9.2003

Opponent: professor Christer Lindberg, Lund
Kustos: professor Nils G. Holm.
Avhandlingen: Schamantropologi i gränslandet mellan forskning och praktik.
En studie av förhållandet mellan schamanismforskning och neoschamanism. Åbo Akademis förlag, Åbo, 2003.

Från det exotiska till navelskåderi

Vid Åbo Akademi började man på allvar räkna antalet studiepoäng, magistrar och doktorer ungefär samtidigt som jag fick min första tidsbestämda assistenttjänst.  Året var 1995. Jag hade strax innan blivit magister på en avhandling om nyschamanism i Sverige.  Eller rättare sagt hade jag undersökt förändringar i nätverket Yggdrasils schamanistiska verksamhet och ideologi utifrån tidskriften Gimle.  Det var nog ingen höjdare till avhandling, inte något arbete som jag direkt vill lyfta fram som modell för avhandlingsskribenter. Det tröstar mig. Den känsla av pinsamhet jag känner när jag av misstag får syn på gamla alster betyder förhoppningsvis att jag gått framåt inom ämnet.  Framåt går det både kvalitativt och kvantitativt för religionsvetenskapen som helhet.  Studenterna nuförtiden har ambitioner och problematiserar sina infallsvinklar. Religionsvetenskapens mångmetodiska bakgrund öppnar upp för studenterna att ge sig i kast med studier som handlar om förändringar i samtiden där teorier och metoder från granndisciplinerna integreras

Ämnet religionsvetenskap vid Åbo Akademi fick möjligheter att utveckla och förstärka sin personalstyrka tack vare det nya resultattänkandet. Fakultetsledningen fick upp ögonen för ett ämne med många aktiva studenter och spännande forskningsområden. Professor Nils G. Holm och docent Siv Illman insåg chanserna och läget och jobbade febrilt för att studenterna skulle både trivas och bli ”färdiga”. Som assistentrevs med i tävlandet om resultat, både för att trygga mitt eget jobb, som hela tiden handlade om korta tidsbundna anställningar och för att ämnet skulle kunna få fler tjänster. Mitt kall bestod av att försöka stärka religionsvetenskapen genom bra magisterproduktion för att på sikt kunna få en stabil och utökad personalstyrka vid ämnet. Studenterna kom i första hand, det egna avhandlingsskrivandet fick göras på veckoslut och kvällar. Det var ibland med litet blandad glädje jag såg yngre religionsvetare snabbare bli klara med sina doktorsavhandlingar. Men satsningen på att för egen del försöka förstå ämnets historia och vidd och undervisa på bredden samt bidra till handledningen av många olika teman är inget jag ångrar idag, trots att min egen doktorsavhandling hela tiden fick komma i andrahand. Jag tror även att det för mig blev svårare att skriva avhandlingen snabbt på grund av att jag tidigt fick närvara vid många seminarier där blivande avhandlingstexter granskades, fick lära mig ställa frågor, och därmed höjdes ribban även för mig själv. Jag tror att många assistenter känner igen sig själva i denna beskrivning. Assistenten är med på allt vid ämnet, blir mångsidig och börjar helgardera sig, avhandlingen dröjer och institutionsarbetet prioriteras.

Jag trodde ganska så länge, kanske hela 1990-talet, att jag skulle skriva avhandlingen med stort A om schamanismutövning av idag i Norden. Men runt millennieskiftet insåg jag att jag egentligen var mycket mera intresserad av forskningen som verksamhet, forskningens ideal och de ständiga diskussionerna om forskarens subjektivitet, forskarens inverkan på det som studeras osv. Jag tror dessutom att jag blev mera intresserad av forskning om schamanism, hur forskningen bidrar till en förändrad schamanismpraxis och ideal och hur helt enkelt forskare och utövare interagerar tack vare att jag under graduskrivandet mötte ett antal personer som var aktiva både som forskare och praktiserande schamaner. Dessutom var fältet mättat av religionsvetare. Det visade sig att hälften av dem som aktivt formulerade hur schamanism skulle utövas studerade eller hade studerat religionshistoria vid universitet. Jag blev sålunda mera intresserad av kopplingar mellan forskningsideal och schamanism än av att försöka mig på en kartläggning av praktiker och historia.

Det var sålunda min egen undervisning och det större intresse jag fick för metodologi kombinerat med insikten om hur forskning och praktiserande friskt blandades som drev mig bort från en beskrivning av schamanismer i praktiken till schamanismforskning i teorin. Min egen schamanismforskning blev sålunda till en studie av schamanismforskare.

Professor Håkan Rydving vid universitetet i Bergen och professor Christer Lindberg vid Lunds universitet fungerade som granskare av mitt avhandlingsmanuskript. Håkan Rydving kom med skarpa och mycket berättigade kommentarer om hur jag handskades med definitioner och hur jag bättre kunde precisera frågeställningen så att avhandlingen skulle hållas samman. Christer Lindberg kunde i sina kommentarer ge mig mera upplysningar om de specifikt religionsantropologiska trenderna som måste förstås för att åskådliggöra förändrade schamanismbeskrivningar.  Jag fick omarbeta en hel del innan avhandlingen dög.

Christer Lindberg fungerade som fakultetsopponent.  Dagarna innan disputationen den 19 september 2003 drabbades jag av mycket hög feber och gick på stark febernedsättande medicinering ännu timmarna innan försvaret av Schamantropologi i gränslandet mellan forskning och praktik. En studie av förhållandet mellan schamanismforskning och neoschamanism.

Jag hann egentligen aldrig bli nervös inför försvaret. Febern var helt i fokus. Jag intalade mig också att nu hade jag världens chans att få diskutera istället för att enbart försvara. Detta förhållningssätt minimerade nog också riskerna för nervositet.  Min lectio hade jag förberett några veckor innan så den var inget problem. Lection var jag ganska så nöjd med trots att den kanske lämpade sig bättre för läsning än för muntlig framställning. Den handlade om hur skönlitteratur kan användas som stöd för lärande och jag försökte visa på att många av dem jag kallar för schamantropologer använder fiction som fakta. Själv förhåller jag mig mera traditionellt inställd till fiktionen och ser den mera som en inspirationskälla och försöker att hålla isär försök till empiriska beskrivningar och uppenbart skönlitterära skildringar, även om jag vet att gränserna blir flytande beroende på läsarens erfarenheter och författarens intentioner.

Mitt försvar av avhandlingen blev kanske något rumphugget. Opponenten ställde några mycket bra diskussionsfrågor som jag kunde ha diskuterat utförligare. Jag var nog ganska så kort i tonen. Direkt efteråt hade jag ju givetvis de snärtiga förklaringarna tillhanda. Den här känslan tror jag att är ganska så allmän, det vill säga, så här borde jag ha diskuterat!

Min avhandling togs emot med litet blandade känslor av recensenterna.  Någon enstaka recensent hade troligtvis förväntat sig en detaljstudie av schamanism i praktiken och blev uppenbarligen missnöjd. Däremot omnämndes min avhandling också i de sammanhang jag gärna önskade, det vill säga bland kritiska schamanismforskare som även de vill se på och dekonstruera de intima kopplingarna mellan praktik och det akademiska studiet. Avhandlingen användes även som kurslitteratur vid åtminstone en svensk högskola.

Den största nyttan jag själv haft av att ha studerat schamanismforskningens forskningshistoria består i att jag ser många paralleller till religionsantropologins förändrade ideal.   Schamanismforskning har varit en viktig del i religionsvetenskapens forskningshistoria. Många av de tunga namnen har figurerat i schamanismforskningen. När nya forskningsteman dyker upp på agendan tvingas de forskare som ger sig i kast med studiet oftast reflektera över metodik och subjektivitet, det främmande kontra det hemvana, i liknande banor som den tidiga schamanismforskningen.

Delar av avhandlingsarbetet kan jag även använda i kursen religionsantropologi som jag ger vid ämnet religionsvetenskap. Jag är mycket mån om att studenterna skall kunna relatera aktuella diskussioner inom religionsforskningen till den forskningshistoriska bakgrund som många av diskussionerna spinner vidare på.

För mig innebär jobbet som lektor i religionsvetenskap att jag kan vara nöjd med nästan varje arbetsdag. Det finns alltid några nya insikter och kunskaper som jag kan bära med mig hem.  Vid små ämnen (ifråga om antalet anställda) betyder det också att alla anställda är involverade i organisationsförändringar, fakultetens planeringsgrupper och i rådgivning och handledning av studenter. Det blir aldrig en tråkig dag på jobbet. Det ser framförallt de många och långa diskussionerna som förs vid det gemensamma kaffebordet med folkloristerna till att upprätthålla. Dessutom ger studenterna en input under kurser och handledningssamtal som gör att nya frågeställningar hela tiden väcks.

Min fortsatta forskning efter doktorsavhandlingen tangerar schamanismer. Jag noterar att jag hela tiden bara kommit närmare min egen kontext. För tillfället vill jag förstå mig på vad den finländska schamanismforskningen har haft för internationell betydelse. Hur ser den finländska schamanismforskningens forskningshistoria ut i jämförelse med den internationella schamanismforskningen? Jag tycker mig redan ana att det är en alltför förenklat att se de finländska bidragen som en del av den nationalromantiska strömningen. De tidiga schamanismforskarna hade en större utblick än att enbart titta på grannfolks schamaner med en nationalistisk lins för ögonen.

Ett annat forskningstema som sysselsätter mig vid sidan av undervisningen är att försöka förstå på vilka olika sätt olika aktörer fyller ”schaman” och ”schamanism” med betydelser när de lanserar en Finlandsbild med hjälp av ”schamanism”. Vad kan ”schamanism” tillföra för mervärde när exempelvis arkitektur, musik eller finländskt know-how beskrivs som inspirerade av schamanism?

Sammantaget uppfattar jag att jag i mina egna studiers inledningsskede hade ett stort intresse för kulturer långt borta. Jag är villig att erkänna att jag drevs in i ämnet tack vare en vurm för det exotiska. Nu tycker jag att det är minst sagt lika spännande att undersöka det som kanske anses vara min dagliga miljö och egen bakgrund, det vill säga finländsk framställning av ”schamanismer”. Universitetsmiljön med dess förändrade krav samverkar med samhället i övrigt, jag uppfattar inte att det finns vattentäta skott mellan forskare och avnämare av forskningsresultat.  Producenter, konsumenter och betraktare av ”schamanism” bildar ett sammanhang värt att studera för att i förlängningen kunna ge verktyg för hur vi som religionsvetare kan förhålla oss till relationen mellan forskning och praktik även rent generellt sett.