Maria Leppäkari

Bild 1. Opponent Tom Sjöblom, Maria Leppäkari och kustos Ingvar Dahlbacka.

TD, docent
f. 1972, disputation 17.10.2002

Opponent: docent Tom Sjöblom
Kustos: professor Ingvar Dahlbacka
Avhandlingen: The End Is a Beginning. Contemporary Apocalyptic Representations of Jerusalem. Åbo Akademis förlag, Åbo, 2002.

Intuition och 8 cm höga klackar

Den skottsäkra svarta limousinen har stannat vid gatuhörnet och hon kliver in. Bilens mjuka vita lädersäten hålls svala av luftkonditionering och avkyler hennes varma kropp. Trots mörklagda vindrutor kan hon betrakta hur stjärnstrålarnas glans lyser upp staden Jerusalems vita stenbyggnader. Det finns något himmelskt och stamtidigt spännande i luften. Hon rättar till sina lockar, nickar och ler till medpassagerarna. Limousinen kör elegant upp till hotellentrén vid Hotel King David. Hon passar på att sträcka sina ben eller ”ta lite frisk luft” som det heter. I samma stund som hon kliver ut ur bilen fastnar hennes 8 cm höga klack i en metallskena. Klacken lossnar och ett minikaos uppstår. Emedan följet väntar på de kvarstående gästerna, försöker hotellsäkerhetspersonalen febrilt slå fast klacken men förgäves. Skon är förstörd och oanvändbar. De övriga gästerna anländer och medan de sätter sig i bilen skrapar det till i säkerhetsmannens radio då han säger: We’ll have to make a detour and will arrive a bit late. Doctor Leppäkari needs to change her shoes.

Medan limousinen med påslagen motor och de övriga gästerna väntar, springer hon in på sitt rum och river hastigt fram ur baggaget ett par andra skor. Lågklackat, inga alternativ. Det får duga. När följet eskorterats fram till den upplysta entrén och placerats in i de främsta bänkraderna träder Israels högsta ledning fram. Den kostymklädda skaran sätter sig två bänkrader framför henne. Bibi Netanjahu, Simon Perez och Ehud Barak sitter bara en rad med säkerhetsvakter ifrån henne. Hon sväljer hårt och kväver sin plötsliga impuls att knacka dem på axeln. En snabb förstulen blick upp på taket intill avslöjar fem prickskyttar rustade med senaste high-tech sniper gevär. Mitt namn är Maria Leppäkari och jag är doktor i religionsvetenskap.

Våren 1991 vid Maldivernas vackra sandstrand under en strålande het sol, satt Maria med lysande blick mot framtiden och pluggade till inträdesprovet till Handelshögskolan som skulle äga rum en dryg månad senare i Åbo. Inspirerad av en dröm om examen i internationell marknadsföring, trodde hon på en framtid i främmande länder och träffar med människor från andra kulturer. Men under inträdesprovet slog det henne klart som blixten: ”För guds skull, jag är ju intresserad av religion och kultur – inte marknadsföring”! I samma stund steg hon upp, återlämnade ett tomt papper och gick ut. Hennes syster Marith som redan studerade teologi med huvudämnet religionsvetenskap hade bokstavligen tvingat henne att fylla i en ansökan till både teologiska och humanistiska fakulteten. Då hade det känts onödigt men nu stod det som hennes räddning, då hon valde att följa sin intuition.

Denna artikel beskriver författarens erfarenheter och upplevelser på vägen till att bli doktor. Att vara doktor i religionsvetenskap innebär för henne en möjlighet att med lätt bagage vandra på livsstigen. Förvånansvärt ofta har hon klampat in i salonger med känslan av att ha ”fel skor” på fötterna.

Från kåraktiv gulnäbb till utexaminerad teologie magister

Studierna i religionsvetenskap vid Åbo Akademis teologiska fakultet inledde jag hösten 1991 och vår årskurs karaktäriserades av en viss rebellanda. Årskursen bildade en stark grupp och förde mycket väsen av sig, men framförallt var det en grupp studerande som kunde uppskatta och njuta av studietiden. Första studieåret var intensivt. Jag slukade böcker i dogmatik, kyrkohistoria och religionshistoria. Fakulteten hade fantastiska lärare i de olika ämnena; Gunnar af Hällström, Kalle Sandelin, Jocke Hansson, Nils G. Holm, Tore Ahlbäck, Ingvar Dahlbacka, Kalle Illman, Hasse Kvist, Tage Kurtén, Bill Widén, Fredrik Cleve m.fl. Valet av huvudämne var trots det inte svårt, religionsvetenskap skulle det bli och studierna framskred med rasande fart.

Andra studieåret 1992 blev jag studentföreningsaktiv och vald till ordförande för religionsvetenskapliga ämnesföreningen Gnosis. Hur det gick till, står fortfarande oklart. Kanske det var logotävlingen som bidrog eller det enkla faktum att det inte fanns så många ämnesstuderande? År 1993 blev jag studentkårsaktiv, uppmuntrad och rekryterad att kandidera till styrelsen av en äldre ämnesstuderande, numera ämnesprofessor Peter Nynäs. Åren och studeranderepresentantuppdragen vid Studentkåren var glädjefyllda, gav nya vänner och framförallt insyn i hur universitet fungerar administrativt. Förtroendeuppdragen genom åren blev många; kårstyrelse, kårfullmäktige, fakultetsråd, institutionsråd, examensnämnd, ÅA styrelsen och tillslut studentrepresentant i examensrevideringsnämnden i teologi år 1997, varefter jag tog ut min TM examen som första utexaminerad från den nya ”fria linjen”. Framtiden stod öppen och omejslad. Jag var varken lärare eller präst, jag var en ”fri teolog”.

Studieåret 1995 var speciellt då International Association for the History of Religions (IAHR) samlades i Åbo. I egenskap av ordförande för studentföreningen hade jag blivit bra bekant med den finskspråkiga motsvarande Nirvana vid Turun Yliopisto. Tillsammans hjälptes vi åt att ordna med kongressen. Från den stund då professor Rosalind J Hackett (USA) klev upp till podiet slog det klart som blixten; jag ville bli forskare i religionsvetenskap. De kvinnliga forskarförebilderna var få och Hackett var ett lysande exempel på en kvinna som gjort forskarkarriär i ämnet. De religionsvetenskapliga studiernas internationella framtoning inspirerade mig. Ämnesprofessor Nils G. Holms socialkonstruktivistiska pedagogik som inbegrep studieresor till bl.a. Indien, Israel, Jordanien, Marocko, Thailand utgjorde viktiga delar av studierna. Resorna bidrog till en internationell bild av religionsvetarens värld.

Bokstaven ”J” i Jamaika blev ”J” som i Jerusalem

I en reseskildring om Jamaika fastnade jag för guden ”Jah” varifrån idén till pro-gradun föddes. Mitt slutarbete beskrev Jamaikansk rastafari; rörelsens historia, ideologi och livsstil. Jag fascinerades av ”tillbaka till Afrika” ideologin och skrev omfattande kring begrepp som ”Sion” och ”Messiaskungen Haile Selassie” samt den framträdande eskatologin hos rörelsens anhängare. Professor René Gothóni vikarierade ämnesprofessorn vid slutrakan av mina studier. Han frågade vad jag ämnade göra efter utexaminering och jag svarade, ”forska i Jamaikansk rastafari”. Jaha, sa professorn och undrade hur det kom sig att jag fascinerats av detta. Det hade jag egentligen inget svar på, men sa: ”där är varmt, finns rom och palmer”. ”Inget dåligt argument”, svarade Gothóni och log.

Efter utexamineringen stod det klart att en forskningsplan skulle struktureras. Vid det laget hade mina handledare, ämnesprofessorn Nils G. Holm och biämnesprofessorn i GT-exegetik Karl-Johan Illman redan antytt att jag till att börja med först skulle utreda vad judar och kristna avser med begreppet ”Sion”, innan jag reser till Jamaika. På rekommendationen sökte jag stipendier till Jerusalem. Jag beviljades ett vid Svenska Teologiska Institutet (STI) i Jerusalem 1998 där jag deltog i en samnordisk kurs och studerade kristologi. Samtidigt hade jag ansökt till Hebrew University och när jag väl kom hem efter 6 månaders vistelse i Jerusalem, väntade ett brev från Rothberg International School och Thanks to Scandinavia Foundation: välkommen som visiting research student 1998–1999 till Hebrew University. Tack vare ett stipendium av dåvarande ÅA rektor Gustav Björkstrand hade jag möjlighet att hyra rum i studentbostäderna. Stipendiebidrag för forskningen har varit ett livsvillkor som möjliggjorde internationellt forskningssamarbete och deltagande i internationella kongresser. Tack Oskar Öflunds stiftelse, Åbo Akademis Studentkår Makarna Ohlins stipendie, Stiftelsen vid Åbo Akademi, Finlands Akademi, Finlands Mellanöstern institutets Aimo T. Nikolainen Ordo Constantini Magni-stipendium, CIMO och Åbo Svenska Församling.

På Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem blev jag varse om att Israel-Palestina frågan är oändligt komplex. Där undervisade bl.a. Håkan Sandvik som uppmärksammade mig på att det fanns några religiöst motiverade rörelser i Jerusalem som driver en rätt hård teologisk agenda vad gäller den politiska konflikten. Det var så jag blev introducerad till grupperna International Christian Embassy in Jerusalem (ICEJ) och The Temple Mount Faithful Movement (TMF) som sedan kom att bli fallstudier, eller snarare fallexempel i min doktorsavhandling. När jag återvände till Jerusalem för att inleda studierna vid Hebrew University hösten 1998 hade jag privilegiet att studera religionshistoria med professor Guy Stroumsa, statskunskap under handledning av professor Ehud Sprinzak och socialantropologi med Dr Gideon Aran som även fungerade som min lokala mentor. Jag fortsatte djupdykningen i studierna och leddes av nyfikenhet. Doktorsavhandlingen kom att fokusera på apokalyptiska föreställningar i både historia och nutid som staden Jerusalem ger upphov till. Att hitta svar på handledarnas fråga ”vad betyder Sion i judendom och kristendom” var ingen lätt match. Jag valde då att fokusera på Jerusalems symboliska betydelse i olika undergångsscenarier och tänkte att Jamaika får vänta – och väntar fortfarande.

Konferensdebuten gjorde jag vid Hebrew University 1998, vid kongressen Jerusalem in Contemporary Eschatological Thought in Judaism, Christianity and Islam. Jag var nära att sätta morgonkaffet i vrångstrupen emedan jag en morgon läste dagstidningen Jerusalem Post och såg en stor annons, där mitt namn och titeln på presentationen strålade. Dumt nog hade jag inte talat om för mina informanter att jag ska prata om dem på kongressen. Under åren som har jag hållit gästföreläsningar i mitt eget expertområde kan sammanfattningsvis sägas att mitt forskningstema väckt och fortsättningsvis väcker, emotioner oberoende av kontext, land, ålder eller utbildningsgrad hos åhörarna. Många gånger blir responsen, också när det gäller substansen, på en affektiv nivå. Tack vare min andra handledare inom ämnet religionsvetenskap docent Siv Illman lärde jag mig att navigera blad dessa känslosamma forskningspoler. Hennes oersättliga stöd hjälpte också att brygga klyftan mellan min ”ordblindhet” och skriven text.

”D” som i D-day och Disputation

Efter hemkomsten från Jerusalem beviljades jag två år i den av Finlands Akademi finansierade Riksomfattande forskarskolan i teologi som leddes av professor Eila Helander. Millennieskiftet år 2000 stod inför dörren. Den hype som det medförde, Y2K och andra dystopier, gav en extra krydda till min avhandling i form av TV- och radiointervjuer i faktaprogram. Jag reste till Jerusalem för att ta emot Millennieskiftet på ”D-day” 31.12.2000 och stod på Olivberget för att observera potentiella religiösa entusiaster. Millennie-flopp kanske, men gruppen Concerned Christians som leddes av Monte Kim Miller blev deporterade från ladet bara några dagar innan.

Då dagen för disputationen närmade sig och det skulle bli dags att utse en opponent fanns tyvärr inga ekonomiska förutsättningar att från ämnets sida bjuda in någon internationell ämnesexpert. Alternativen som stod tillbuds var min egen mentor i messianska frågor, docent Tore Ahlbäck vid Donnerska Institutet för religionshistorisk forskning vid Åbo Akademi eller docent Tom Sjöblom vid Helsingfors Universitet som specialiserat sig i historia och kognitiv teoribildning. Valet föll på Tom Sjöblom, eftersom jag inte kände honom personligen.

Disputationstillfället 17.10.2002 ägde rum i Brahe-auditoriet, nere i källaren på Sibeliusmuseet där luftkonditioneringen den dagen inte fungerade så bra, tyckte jag. Bänkraderna var fulla och det satt folk på golv och trappor. I det fullpackade auditoriet satt ca 120 människor, vilket gladde mig för jag hade inte beställt kaffe och tårta att bjuda efter disputationen som kutym var på teologiska disputationer. Må hända någon blev besviken efter att ha suttit i dryga tre timmar och sedan bli utan kaffe. Dekanus, professorn i kyrkohistoria Ingvar Dahlbacka fungerade som kustos. På kvällen firade vi dagen, till opponentens ära, middag på Kellari-ravintolat och en liten skara familj, vänner och kolleger deltog. Placeringen vid det U-formade bordet avvek litegrann från etiketten, men jag har för mig att det israeliska vinet kompenserade bristerna.

Mina skor klämde under disputationen. Trots att opponenten och respondenten företrädde olika utgångspunkter, perspektiv och tolkningshorisonter gick disputationen relativt bra. Efteråt blev det klart för mig att jag inte varit tillräckligt tydlig i doktorsavhandlingen och borde ha mera poängterat de olika kapitlens betydelse för helheten. Klart var ju, att avhandlingen inte handlade om de grupper som jag studerat, utan snarare om fenomen som jag kallade apokalyptiska föreställningar i samtiden med speciell fokus på symbolen Jerusalem i historia och nutid, därav också avhandlingens titel: The End Is a Beginning. Contemporary Apocalyptic Representations of Jerusalem.

Vitsordet för lärdomsprovet var ju inte precis uppmuntrande, men till min stora glädje fanns vedertagna forskare vilka yrkade på att låta trycka upp avhandlingen i en mer etablerad serie. En smått redigerad upplaga av doktorsavhandlingen publicerades 2006, Apocalyptic Representations of Jerusalemvid Brill Academic Publishers, Numen series, vol. 111 viket bidrog till vidare forskning och öppnade dörrar för internationellt samarbete.

Bild 2. Professor Nils G. Holm (handledare) håller tal.

Post-doc forskning

Åren efter disputationen reste jag runt och berättade om mina forskningsresultat, pendlade mellan Åbo och Jerusalem och skrev artiklar i relation till ämnet. Jag hade medvind och 2003–2005 hade jag en tidsbunden position som forskardoktor vid Finlands Akademi. Den politiska situationen i Israel som makabert förändrats sedan år 2000 präglade naturligtvis också min forskning och jag fick uppleva det i praktiken Den naiva västerländska bild av Israel-Palestina konflikten som jag haft fick sig många törnar. Förstörelsen efter fem bombningar och en ”det var nära ögat” förändrade min personliga inställning till Israel-Palestina konflikten. Det kom också att påverka hur jag ser på forskningsdisciplinens bidrag i konfliktsammanhang.

På en av de många forskarresorna, IAHR kongressen i Tokyo 2005, återträffade jag min goda vän och kollega, religionsvetaren Dr Jonathan Peste med gemensamt forskningsintresse i religion och terror. Tillsammans publicerade vi antologin Religion och hotbilder år 2006. Jonathan övertalade mig att våga prova på självförsvarsgrenen Krav Maga och sedan dess har jag tränat Krav Maga aktivt tre gånger i veckan. Karriärutveckling i kombination med ny hobby inbjöd till en fördjupning av mina forskningsperspektiv, gav möjligheter till projektarbete internationellt och regionalt samt öppnade och bjöd in till nya tvärvetenskapliga perspektiv.

Konkurrensen om forskningsmedel och de akademiska tjänsterna för post-doc forskare är hård. Men det finns liv utanför universiteten där en doktor i religionsvetenskap kan bidra med sina perspektiv. När jag blev överlärare i hälso- och samhällsvetenskaper vid Yrkeshögskolan Novia i Åbo år 2006, fick jag vara med och utexaminera sjukskötare, hälsovårdare, socionomer, kyrkans arbetare med ungdomar och kyrkans diakoniarbetare. Året efteråt 2007, blev jag utnämnd Research Fellow vid University of California Riverside och reste till Kalifornien för att fördjupa forskningsperspektiven under handledning av professor Ivan Strenski samt för att gästföreläsa vid University of California Los Angeles, La Sierra University och University of California Riverside. Samma år beviljade Finlands Akademi mig en Akademiforskartjänst vid Forsknings- och utvecklingsinstitutet Aronia vilket ledde till publicering av boken Hungry for Heaven. The Dynamics of Apocalyptic Violence (2008).

Kärnan i min forskning har genom åren varit Jerusalem med fokus på undergångstematiken. Det har jag visserligen fått en del kritik för när jag sökt tjänster men, samtidigt har perspektiven gett mig djup förståelse för och insikt i fenomenet. 2009-2014 blev jag inbjuden att medverka vid American Academy of Religion (AAR) Christian Zionism Program som medlem i Expert Panel. I egenskap av utvärderare och respondent för kongresspresentationer där har jag haft möjlighet att följa med de senaste forskningstrenderna vad gäller det globala fenomenet kristen sionism.

I kölvattnet av ett hälsofrämjande ESF projekt vid Folkhälsans Förbund r.f. fick jag år 2011 möjlighet att under ledning av professor Bengt Lindström utveckla hälsofrämjande forskningsarbete som seniorforskare i hälsofrämjande vid Folkhälsans Forskningscenter, Biomedicum vid Helsingfors Universitet. Samma år inleddes samarbetet med professor Charles Strozier vid Central University of New York John Jay College of Criminal Justice and Center of Terrorism med en inbjudan att verka där som Research Fellow. Efter en administrativ omorganisering vid Folkhälsan stod jag inför karriärbyte. Året 2012 inledde jag arbetet som exportchef vid ett privatföretag i en företagskuvös vid Turku Science Park. Entreprenören i mig beslutade att igen en gång ”byta skor” och nu prova på livet som privatföretagare.

Cirkeln med sin början på Maldivernas vackra stränder är nu sluten. Sommaren 2012 startade Maria ett konslutföretag Ab SwayWay Oy och i skrivande stund väntar hon på kanslerns utnämningsbrev till docent i religionsvetenskap vid ämnet religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Intuitionen styr hennes steg och skorna, ja, de känns fortfarande stora.