Måns Broo

FD
f.1973, disputation 6.6.2003

Opponent: professor Knut Jacobson, Tromsö
Kustos: professor Nils G. Holm
Avhandling:  As Good as God: The Guru in Gaudiya Vaishnavism. Åbo Akademi University Press, Åbo, 2003.

Från Åbo till Esbo, Helsingfors och Indien – och tillbaka

I vårt senmoderna samhälle är få ideal är så grundmurat själklara som den självständige aktörens. Hon reser sig upp över sina medmänniskor, ser sig omkring, begrundar det hon sett och ger sig oförväget ut i världen för att tumla om och leka, för att pröva sin lycka på mångahanda slagfält innan hon slutligen bestämmer sig för den bana hon skall följa. Hon kämpar och knogar och når till sist sin strävans mål ‒ och drar sedan vidare mot nya utmaningar. Var hon än rör sig är hon sin egen lyckas smed.

Inför en nära annalkande medelålder inser jag att mitt liv sällan varit av detta slag. Jag började inte studera religionsvetenskap efter att förnuftigt ha övervägt olika alternativ. Jag började läsa religionsvetenskap för att jag blev tillsagd att göra så.

Vad jag kan minnas har jag alltid varit intresserad av religion. I tonåren växte sig detta intresse så intensivt att jag valde att viga mitt liv till Guds tjänst som en Hare Krishna-munk. Efter avklarad studentexamen lämnade jag gråtande föräldrahemmet i Åbo, reste österut till det exotiska Esbo och kastade mig raklång inför Krishnas altare. ”Här har du mig, nu och för alltid.”

Det blev kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter ett år av orangea kåpor, tidiga morgonmeditationer och aggressiv bokförsäljning (fortfarande minns jag de bästa gågatorna och parkeringsplatserna i de flesta finländska städerna) insåg jag att detta inte var vad jag ville ha ut av livet. Jag hade vuxit enormt under tiden i templet och lärt mig mycket jag ännu har nytta och glädje av, men klosterlivet var för intellektuellt instängt för mig. Religionen var väl bra, men det fanns så mycket annat som också intresserade mig.

Till mina föräldrars lättnad lade jag av mig kåpan och flyttade tillbaka hem, men vad skall man göra om man inte vill vara munknovis? Med bägge föräldrarna på Åbo Akademi var svaret enkelt: studera på universitetet så klurar du tids nog ut det. Tyvärr hade jag lämnat templet för sent för att söka in till något universitet det året (1993), men jag fick höra att jag kunde få in foten genom att läsa någon kurs som extra studerande. Genom en välvilligt inställd professors försorg fick jag läsa svenska ‒ favoritämnet i gymnasiet ‒ men halvvägs igenom kursen normativ grammatik insåg jag att inte heller detta var så där övermåttan spännande.

Trots att jag lämnat munklivet i templet förblev jag flera år medlem i Krishna-rörelsen, och under denna tid, när jag funderade över vad jag skulle ta mig till, vände jag mig till min läromästare. Han funderade en stund och sade, ”kanske du kunde läsa religionsvetenskap?” Full av till bävan gränsande vördnad inför honom tog jag detta förslag som en order huggen i sten, sökte in våren 1994 och blev antagen.

Denna av mig så beundrade läromästare blev senare ertappad på en porrbutik i Helsingfors, tvingades avsäga sig sin position och avled något år senare under oklara omständigheter i Indien, men han gav mig när det begav sig tre goda råd. Att läsa religionsvetenskap var det första. Jag hade fått förslaget tidigare men då inte tagit det på allvar: jag vill inte läsa om religion, jag vill leva och uppleva religion. Nu när jag hade gjort detta insåg jag att religionsvetenskap kunde vara ett utmärkt sätt för mig att närma mig det fascinerande fenomenet religion från en annan synvinkel. Så blev det också: mina studier blev en tid av lika mycket självrannsakan som inhämtande av teoretiska lärdomar. Hur förhåller sig tro till vetande? Finns det rum för det transcendenta inom den akademiska världens väggar? Jag kan inte säga att mina lärare eller studiekamrater i någon större utsträckning skulle ha delat mina grubblerier, men jag upplevde mig aldrig ifrågasatt eller utelämnad. Senare har jag insett att den öppna och respektfulla hållning som ännu präglar ämnet religionsvetenskap vid Åbo Akademi långt stammar från professor emeritus Nils G. Holm, som under sin egen studietid själv brottades med liknande frågor som mina.

Med mitt personliga intresse för Indiens religioner föll det sig naturligt att jag så småningom (efter en med dagens mått ganska usel proseminarieuppsats om Malleus Maleficarum) kom att rikta mitt akademiska intresse åt samma håll. Under ett nytt samtal uppmanade nu min läromästare mig att läsa sanskrit för att kunna närma mig ursprungstexterna. Detta hans andra råd var återigen något jag inte tänkt på, men som vid närmare eftertanke föreföll självklart. Jag hade, som alla andra inom Krishnarörelsen, under min novistid lärt mig viktiga skriftställen utantill på sanskrit, men mina praktiska kunskaper i språket hade inte räckt till att fråga efter ett glas vatten. Jag hade ändå ett stort intresse för dammiga gamla böcker och en viss fallenhet för språk, så varför inte? Jag sökte Nordplus-stipendium till Uppsala, fick det och flyttade dit med alla mina tillhörigheter inpackade i min fars gamla Saab.

I Uppsala stannade jag två år (i stället för ett, som jag först tänkt) och läste 80 studieveckor indologi, mest sanskrit. Det var en enormt spännande och utmanande tid. Jag satt i timmar varje dag och slog i Monier-Williams ordbok, Whitneys grammatik och Lanmans Reader (alla först utgivna före det där förskräckliga 1900-talet), men fick också bekanta mig med livs levande människor som delade de frågor jag hade kring det akademiska livet. I deras sällskap kom jag så småningom att nå fram till några slags svar, även om också de visade sig mindre varaktiga än jag väntat mig.

Jag återvände till Åbo hösten 1998 och blev filosofie magister sommaren 1999 med en gradu om en hinduisk guru. Det var ingen märkvärdig gradu, en historiskt deskriptiv beskrivning av mannens liv och lära, men eftersom det var roligt att både samla material för den (främst i Indien) och skriva den insåg jag att ytterligare studier kunde vara något för mig. Nisse Holm brukade säga ”doktorera bör man”, och jag insåg att det var det naturligaste alternativet för mig. Min arbetserfarenhet begränsade sig till att på lördagarna under gymnasietiden stå i en afrobutik i saluhallen i Åbo och ett sommarjobb på biblioteket i Houtskär (och gatuförsäljning av religiös litteratur) ‒ jag hade avsiktligt valt att leva enkelt och fattigt på studiestöd och någon skärva av föräldrarna för att kunna studera på heltid ‒ något som gjorde att jag kunde avklara studierna både fort och med goda resultat, men som också gjorde att ett inträde i arbetslivet nu kändes skrämmande.

Jag ansökte alltså om att få doktorera inom religionsvetenskap och ansökan godtogs. Jag minns inte hurudana formalia som fanns kring detta vid slutet av nittiotalet, om några, men nog att jag nu medvetet valde att bredda min fokus från gradun. Nu skulle jag inte skriva om en hinduisk guru utan om den hinduiska guru-institutionen i allmänhet. Jag började med att översätta lämpliga delar ur sanskrittexter och minns att jag vid min första presentation vid ämnets högre seminarium utsatte deltagarna för en haltande översättning av en text kring ”nödvändigheten i att vända sig till en läromästare”.

Formellt var min handledare Nisse Holm, men jag upplevde inte att jag skulle ha fått så mycket praktisk handledning av honom i början av avhandlingsarbetet. Han kan ha lidit av tidsbrist eller känt sig handikappad av sin avsaknad av sanskritkunskaper, men det kan också hända att jag inte lyckades snappa upp de råd han gav mig. Ett svagt självförtroende gjorde nog att jag inte var särskilt mottaglig för kritik, men så småningom lärde jag mig. Amanuens Siv Illman stod för många insiktsfulla kommentarer redan från början.

Nisse Holm var ändå mig till stor hjälp genast från början av min forskarbana genom talrika stipendierekommendationer. Hösten 1999 och vintern 2000 levde jag på återstående studiestödsmånader, men från juni 2000 till sommaren 2003, då jag disputerade, hade jag förmånen att hela tiden kunna lyfta stipendier från antingen Svenska litteratursällskapet (Ingrid, Margit och Henrik Höijers donationsfond II) eller Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut. Inget av dessa stipendier varade längre än sex månader, något som gjorde att min finansiella situation ändå hela tiden var osäker. Jag fick också resestipendier för fältforskning i Indien 2000‒2001 och kunde som timlärare hålla kurser redan från hösten 2001. Dessa kurser var viktiga för mig; de gav mig erfarenhet och litet mera kontakt till ämnet (jag hade vid detta lag flyttat till Helsingfors), men också bra pengar. Att Humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi nu sparar genom att dra in timundervisning känns på basis av min egen erfarenhet som skrämmande kortsiktigt.

Att samla in material genom att lusläsa gamla böcker och resa omkring i Indien och intervjua spännande människor var roligt och egentligen ganska enkelt. Mitt fokus var guru-institutionen inom den bengaliska vaishnavismen, den gren av hinduismen som jag också hade egen erfarenhet av. Det var också ett ämne som var av stort intresse inom traditionen, något som gjorde att många informanter gärna delade med sig av sina åsikter. Att växla perspektiv mellan anhängare och utomstående forskare upplevde jag som en sist och slutligen ganska lätt uppgift, och jag togs för det mesta väl emot på fältet. En guru läxade dock upp mig inför tiotals lärjungar för att teoretiskt försöka förstå trons hemligheter, ”som om du slickade på honungsburkens utsida,” och ibland kunde jag få skäll för ”dumma” frågor, men sådant kunde jag ta med humor. När jag senare hörde en annan forskare klaga på hur svårtillgängliga och avvisande vissa av de människor jag också intervjuat var förstod jag att jag haft nytta av mitt insiderperspektiv.

Då var avhandlingens teoretiska del svårare. Utifrån vilka begrepp skulle jag nu försöka se på mitt stora material? Delvis berodde mitt problem på att nivån på akademiskt skrivande kanske i gemen var lägre då än vad den är nu ‒ det känns som att vi nu lär ut sådant på kandidatseminariet som jag själv lärde mig på forskarseminariet ‒ men framför allt på att jag försummat teori (och i viss mån metod) i mina egna studier. Jag var intresserad av att luska fram ny empiri; teori var för folk som inte orkade ta sig ur sin stol. I praktiken betydde detta att min tid som forskarstuderande innebar en akademisk mognadsprocess, där min syn på vetenskapen kontinuerligt utvecklades. Jag fastnade slutligen (genom en bra bok jag hittade på Motilal Banarsidass bokhandel i Delhi) för begreppen kanon och karisma. I slutskedet av skrivandet fick jag god hjälp i synnerhet av Kimmo Ketola, då vid Helsingfors universitet. Det tog inte mer än fyra år för mig att doktorera, men eftersom så mycket hände känns tiden nu efteråt lång.

Till ämnets kutym hör att anordna ett inofficiellt slutseminarium för doktoranderna innan deras texter sänds ut för förhandsgranskning. Till detta seminarium kallades Knut Jacobson från Norge. Han var en tystlåten, vänlig man, som ganska försynt kom med sina kommentarer till texten. Han var, som ofta sker, också en av förhandsgranskarna och min opponent vid disputationen. Den andra förhandsgranskaren var Erik af Edholm i Stockholm; hans kommentarer var vad jag minns mera kritiska.

Jag kommer inte ihåg någon av den stress som jag senare bevittnat hos doktorander som skall disputera ‒ vem skall ha inbjudningar, vem skall ha ett exemplar av boken, osv, osv. Jag fick god hjälp med allt detta av Nisse Holm som sade mig hur allt skulle göras. Jag behövde bara följa order. Jag överlämnade ett exemplar till rektor Gustav Björkstrand och han ställde artiga och ganska belästa frågor kring den. Exakt vad han sade minns jag inte, men nog att han var klädd i en elegant ljusgrå sommarkostym med matchande gråa skor!

Jag disputerade 6.6.2003, i frack som sig bör. Avhandlingens namn var As Good as God: The Guru in Gaudiya Vaishnavism. Genom att jag har goda vänner som är grafiker har jag lärt mig att uppskatta också texters yttre form, så jag hade lagt ned ganska mycket arbete på det grafiska. Alla HF-avhandlingars pärmbilder gjordes på den tiden av en konstnär jag inte hade särskilt stort förtroende för så jag utverkade speciallov för att designa pärmen själv. Mot en blå bakgrund ser man en äldre hand överräcka ett radband till en yngre hand nedanför. Boken trycktes på Gummerus i Jyväskylä i vad jag minns 500 exemplar. Jag fick själv från början 50, tror jag, men eftersom jag visste att ÅA inte gör av med 450 så lyckades jag så småningom komma över långt fler. Jag sålde i flera år böcker till kolleger och intresserade runt om världen och tjänade på detta sätt välbehövliga extraslantar under de finansiellt magra åren efter disputationen.

Jag var nervös före disputationen, naturligtvis, men inte överdrivet mycket. Nisse var kustos och han hade förberett mig väl. Jag var ganska nöjd med min lectio, som inte var en sammanfattning av avhandlingen utan en mera allmän betraktelse kring mötet mellan väst och öst, exotisering och traditioners fortlevnad. Jag inledde med ”Redan de gamla grekerna…” och avslutade med ett utdrag ur en martialiskt klingande dikt av Bertel Gripenberg. Många ÅA-lectior publiceras senare i Finsk Tidskrift, och det grämer mig litet att jag på grund av osäkerhet och oföretagsamhet inte såg till att göra så med min. Den värsta scenskräcken rann i alla fall av mig under läsandet av lection (jag kunde dock ha talat högre, sade min far efteråt); av resten minns jag inte så mycket annat än att jag upplevde att jag kunde besvara opponentens frågor ganska bra. Här hjälpte det förstås att jag hade en ”snäll” opponent ‒ jag har senare sett vad mera aggressiva opponenter kan ställa till med.

Disputationsmiddagen höll jag på Gillesgården i centrala Åbo. Jag hade ett ganska stort antal gäster (både kolleger och släktingar och vänner) och följde de flesta av de akademiska traditionerna, såsom frack och långklänning osv. Mina föräldrar stod tacknämligt nog för en stor del av arrangemangen och för kostnaderna ‒ visst, som finlandssvenskt akademikerbarn har man vissa privilegier. Allt var ändå inte ”vanligt”. För maten stod ett bekant par från Krishnarörelsen: den var naturligtvis vegetarisk, och utsökt läcker. Någon sprit bjöd jag inte heller på, så stämningen var kanske inte precis densamma som på andra liknande fester (på detta sätt blev också kalaset billigt). Efteråt sade någon att avsaknaden av sprit märktes på sångentusiasmen, men jag märkte då inget. Jag minns ett glatt sorl, solsken och en känsla av glädje och stolthet över avklarad prestation.

Jag fortsatte att forska kring den bengaliska vaishnavismen efter disputationen och upplevde konkret hur doktorstiteln genast öppnade många nya dörrar. Några större forskningsprojekt lyckades jag inte få finansiering för, men genom kortare arbetsstipendier, diverse lärarjobb i Finland och utomlands, timundervisning, frikostiga föräldrar och en hustru med regelbunden månadslön lyckades jag klara livhanken tills jag 2009 fick tjänst som akademilektor i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Ganska fort efter det flyttade jag, hustru och vid det laget också barn tillbaka till Åbo. Särskilt långt landade äpplet med andra ord inte från trädet.

Vilket var då läromästarens tredje råd? Det får förbli hemligt.