Nils G. Holm

TD, professor emeritus
f. 1943, disputation 29.5.1976, Uppsala

Opponent:  Thorvald Källstad
Kustos: professor Hjalmar Sundén
Avhandling: Tungotal och andedop. En religionspsykologisk undersökning av glossolali hos finlandssvenska pingstvänner. Acta Universitatis Upsaliensis, Psychologia Religionum 5, Uppsala, 1976.

Att skriva ”änglars tungomål” eller forska i glossolali

Hösten 1962 började jag med stor iver mina teologiska studier vid Åbo Akademi. Min bakgrund i åländsk frikyrklighet gjorde att jag kanske uppfattades som lite udda bland de övriga studenterna. Mycket snabbt integrerades jag dock i studentgemenskapen där Kristliga studentföreningen vid Åbo Akademi på den tiden spelade en stor roll. Med verkligt intresse kastade jag mig över studierna i hebreiska, grekiska och latin och fann i dem en källa till oändlig fördjupning i det bibliska och klassiska arvet. Parallellt med studierna i teologi läste jag också musikvetenskap och deltog i olika musikaliska ensembler, vilket betytt oerhört mycket för min personliga utveckling.

Då tiden för att skriva avhandlingen pro gradu kom sade dåvarande professorn i kyrkohistoria Bill Widén till mig att jag skulle skriva om pingströrelsen. Först värjde jag mig för den tanken men så småningom mognade beslutet inom mig och jag satte igång med pingströrelseforskningen, först rent historiskt, sedan mer religionspsykologiskt.

Först gällde det att samla in material för en kyrkohistorisk avhandling. All dåvarande litteratur på området – det fanns inte mycket – var ganska lätt att få tillgång till. Men primärmaterial måste skaffas fram på annat sätt. Därför sände jag ut en frågelista från Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo Akademi (ÅKA) till alla finlandssvenska pingstförsamlingar. Jag uppmanade där äldre personer i församlingarna att fritt skriva om hur pingströrelsen kom till deras trakter. Mycket värdefullt material strömmade in och finns fortfarande förvarat i Kyrkohistoriska arkivet. På grundval av detta material, tidningsuppgifter (pingstväckelsen hade tidigt egna organ) och tillgänglig litteratur skrev jag min avhandling pro gradu i kyrkohistoria. Andra smärre uppsatser skrev jag också, bl.a. om pingströrelsens nattvardssyn.

I början av 1970-talet då jag blivit både filosofie magister och teologie magister arbetade jag som någon sorts tillfällig assistent i kyrkohistoria. Jag läste in hela licentiatkursen i kyrkohistoria och var beredd att skriva min doktorsavhandling i ämnet. Planerna kullkastades dock. Jag ville om möjligt bredda mina kunskaper om religion och spanade därför ut över hela vår vida värld. Vid samma tid hade ämnet religionshistoria fått en entusiastisk professor. Det var Haralds Biezais, som var den tredje i raden av professorerna i religionshistoria.

Redan första hösten jag studerade hörde det till att alla teologie studerande skulle läsa om världens religioner. Det gjorde vi för Helmer Ringgren som då tillträtt sin tjänst som professor i ämnet. Det ämnet fascinerade mig mycket. Min magisteravhandling i religionshistoria för professor Sven Hartman – den andre i raden av professorer – hade tungotalet som tema. Med Biezais öppnade sig möjligheterna att gå in på detta breda religionshistoriska fält på nytt.

Nu vidtog en intensiv studieperiod. Vi var några unga studerande som samlades till seminarier och diskussioner varvid vi breddade våra kunskaper metodiskt och teoretiskt på ett avgörande sätt. Licentiatkursen i religionshistoria (ämnet döptes senare om till religionsvetenskap) lästes in under ett helt år och bestod av en mängd böcker framför allt på tyska. Parallellt började jag tänka på min licentiatavhandling som skulle fördjupa kunskaperna om pingströrelsen. Jag startade en stor insamlingsverksamhet, reste till praktiskt taget varje pingstförsamling i Svenskfinland, intervjuade och tittade i arkiv. Det viktigaste materialet fick jag dock genom bandningar av olika möten (gudstjänster) och samlingar, inte minst konferenser. Jag lät bandspelaren vara på vid alla möjliga tillfällen där jag kunde komma in. Allt detta blev ett mycket omfattande material som förvaras vid Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo Akademi.

För min licentiatavhandling måste jag något specialisera mig. Jag skrev ut banden och transkriberade det tungotal jag där kunde uppfatta. Det blev ett mycket styvt jobb. Oändliga är de timmar jag satt med bandspelaren och försökte uppfatta ljuden tungotalarna producerade. Jag lyckades med att få utskrivet en stor mängd, varefter det gällde att finna någon analysmetod för materialet. Jag försökte mig på allt möjligt men bäst blev att räkna ljuden, göra statistik på dem och jämföra med ljudfrekvenserna i svenska språket, som det fanns statistik på. På det här sättet kunde jag ringa in de finlandssvenska tungotalarnas mest frekventa glossolali. Huvudsakligen baserar sig tungotalet på modersmålet men en del exotiska ljud kan också uppträda. Tungotalet låter för det mesta poetiskt och vackert. Att skriva ”änglars tungomål”, glossolali, på detta sätt var ytterst intressant men mycket tidsödande och besvärligt på många sätt. Licentiatavhandlingen i religionshistoria bär titeln Glossolalins kultmönster och ljudstruktur undersökta på ett material insamlat i Svenskfinland. Avhandlingen blev också utgiven i Lund 1974 i serien Uttryck – Kommunikation – Religion, serie 2: empiriska undersökningar: häfte II.

Licentiatavhandlingen var färdigskriven i slutet av sommaren 1973. Sedan vidtog en svår och besvärlig process. Professor Biezais hade året innan godkänt mig i läskursen med högsta betyg och även gett mig möjlighet att föreläsa religionsfenomenologi inom ämnet. Nu däremot hade tonläget totalt förändrats och han fordrade att avhandlingen skulle nagelfaras på seminarium. Till det inkallades en lingvist som var opponent och gav ett relativt gott omdöme om avhandlingen. Professorn surnade emellertid till ordentligt och sa att vid följande seminarium skulle han själv opponera på avhandlingen. Det gjorde han med besked någon vecka senare. Då var liksom all välvilja bortblåst. Jag fick inte säga något under seminariet utan han nagelfor texten så mycket som möjligt och menade sig hitta komprometterande formuleringar. Först på slutet av seminariet fick jag ordet och då sa jag ordagrant: ”jag tackar professorn för att han läst min avhandling så grundligt men jag kommer inte ifrån intrycket att han läst den som fan läser bibeln”. Det var självfallet förstämning i salen och det efterföljande postseminariet var ingen trevlig tillställning för mig. Professorn hade den uppfattning att jag liksom skulle avslöja tungotalarna som något slags bedragare, vilket var totalt främmande för mig. Här svek hans vetenskaplighet honom helt, tyckte jag.

I fakultetsrådet var det på den tiden så att professorn muntligt föredrog ett förslag till betyg för avhandlingar och fick vid mötet så småningom understöd av andra. Denna gång föreslog professor Biezais det lägsta möjliga betyget för min avhandling vilket också fastställdes av fakulteten.

Emellertid visade det sig att många i fakulteten reagerat mot osakligheten i professorns framställning varvid man tog initiativ till en förändring av sättet att få betyg för avhandlingar. Man tillsatte en kommitté som efter ett knappt halvår kom med förslag om att utlåtandena över avhandlingar skulle vara skriftliga och göras av två granskare. Skribenten skulle få möjlighet att läsa utlåtandena på förhand och reagera med skriftlig kommentar om så fordrades. Även en tredje granskare kunde tillkallas. Förslagen gick igenom vid Humanistiska fakulteten och rätt länge kallades detta nya förfarande ”Lex Holm”. Själv kunde inte jag dra nytta av paragraferna men nog några av mina vänner. Professorn trakasserade mig även på många andra sätt. Han visade tydligt vilka svåra personlighetsdrag han hade. Egentligen gick ingen av eleverna helt fri från hans besvärligheter.

Nu ansåg jag att fortsatta studier i religionshistoria vid Åbo Akademi var uteslutna för mig. Jag åkte över till Uppsala där Hjalmar Sundén några år tidigare tillträtt sin professur i religionspsykologi. Ämnet om tungotal var ju religionspsykologiskt och jag hade redan ett par år tidigare presenterat mina forskningar för Sundéns seminarium, varför antagningen av mig som doktorand gick mycket smärtfritt. Biezais skrev emellertid ett brev till Sundén där han kritiserade mig och min avhandling. Sundén kallade in mig på sitt arbetsrum i universitetshuset och gick igenom de viktigaste punkterna i brevet och konstaterade till slut att Biezais yttrande var helt osakligt.

Nu vidtog läsningen av en stor mängd litteratur som utgjorde doktorandkursen i religionspsykologi – tredje gången forskarkurs för mig. Jag gick på seminarier varannan vecka och fick flera forskarvänner i seminariet, vilka betytt oerhört mycket för mig genom åren. För det mesta reste jag över med båt plus buss till Uppsala men läsåret 1974–1975 bodde hela min familj där. Sundén var oerhört förståelsefull mot mig och handledde avhandlingsarbetet med bestämd hand. Efter att jag återvänt reste jag ofta över och besökte honom i hans hem i Bromma. Det var intressanta timmar då viktiga religionspsykologiska teman avklarades. Hans fru stod ofta för trakteringen som inte var påver.

Den ekonomiska situationen för mig var ganska prekär dessa år. Biezais i Åbo motarbetade mig i olika stipendiesammanhang, bl.a. skrev han oombedd negativa utlåtanden om mig till penningbeviljande instanser. Jag hade lite undervisning i sång och liturgik vid Teologiska fakulteten men det räckte inte långt. Min hustru hade däremot fast tjänst vid Sibeliusmuseum och var för övrigt mycket förståelsefull och hjälpsam under dessa svåra år.

Våren 1976 färdigställdes min doktorsavhandling. I den analyserade jag pingstvännernas upplevelser i samband med tungotalet. Den stora erfarenheten hos dem kallas andedopet. Med användning av Sundéns s.k. rollteori kunde jag ge en förklaring till upplevelserna. Bakgrunden till dem finns i bibeln, framför allt i Apostlagärningarnas andra kapitel där pingstundret omtalas. Bibelns berättelser utgör ett slags rollmodeller som man lever sig in i. Avhandlingen fick titeln Tungotal och andedop. En religionspsykologisk undersökning av glossolali hos finlandssvenska pingstvänner, Uppsala 1976. Disputationen ägde rum den 29 maj 1976 i det s.k. Dekanhuset i Uppsala och promotionen den 4 juni i Universitetshuset med efterföljande bal på Uppsala slott. Sundén var ordförande vid disputationen och opponent var Thorvald Källstad, som något år tidigare disputerat i ämnet och också efterträdde Sundén som professor. I disputationen deltog flera av pingströrelsens ledare från Stockholm. Dagens Nyheter ägnade disputationen nästan hela sista sidan någon dag efteråt. Disputationsmiddagen ordnades privat i kyrkans hus mitt emot Helga Trefaldighetskyrkan. Min goda vän Lennart Ståhle var allt i allo i samband med middagen.

Samma vår som jag disputerat tog jag tjänst som tjänstförrättande kantor i Dragsfjärds församling på Kimitoön. Vår familj fick kantorsgården till vårt förfogande och trivdes utmärkt väl där. Tjänstgöringen pågick i cirka ett och ett halvt år, självfallet mest på veckosluten. Detta uppdrag blev väldigt viktigt för mig och min psykiska hälsa. Efter allt arbete med avhandlingen, resande av och an till Uppsala och all kamp med ekonomin var denna tjänstgöring en lisa för själen.

Från höstterminen 1977 fick jag forskartjänst vid Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut. Detta blev helt avgörande för mig. Nu fick jag äntligen forskningsmöjligheter under kontinuerlig tid. Ett och ett halvt år arbetade jag där och fick då min bok Pingströrelsen, En religionsvetenskaplig studie av pingströrelsen i Svenskfinland, Meddelanden från Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut, nr 31, 1978, färdig. Det är en betydligt mer utvidgad framställning av olika sidor av fenomenet pingströrelsen än vad doktorsavhandlingen var. Jag genomförde även en stor enkätundersökning av skolungdomars tro och etik som resulterade i boken Finlandssvensk skolungdom om religion och samlevnad. Åbo Akademi 1979.  Även ett tredje större arbete skrev jag under denna period, nämligen boken Mystik och intensiva upplevelser. Åbo Akademi 1979.

Professor Biezais hade avgått från sin tjänst sommaren 1978. Tore Ahlbäck, då fil. lic., tjänstgjorde hösten det året som professor men från början av året 1979 kallades jag som tjänstförrättande professor i ämnet. En mycket intensiv period vidtog nu för mig. Jag visste att professuren skulle utlysas och det gällde att se till att man hade meriter. Mina främsta konkurrenter om professuren blev Jan Hjärpe och Anders Hultgård. Det var första gången tjänsten tillsattes med ansökningsprocedur. De tidigare hade kallats. Vi fick alla varsin första, andra och tredje placering i sakkunnigförfarandet. Eftersom det var så jämnt valde fakultetsrådet mig till innehavare av professuren. Jag tillträdde tjänsten den första juli 1981 som ordinarie.

Mina företrädare hade varit nära anknutna till Donnerska institutet och samtidigt tjänstgjort som föreståndare. I och med min tjänst lösgjordes professuren från Donnerska institutet och fördes över till Akademin, som från och med första augusti 1981 helt förstatligades. Förändringen av professuren gjorde att inga anslag för verksamheten alls fanns vid Humanistiska fakulteten för mitt ämne och inte heller någon hjälparbetskraft av något slag. Allt skulle göras av professorn själv. Det blev nu en lång kamp under många år att få tillgång till medel från fakulteten och tillgång till någon form av hjälparbetskraft. Först i och med att man på 1990-talet började se till resultaten vid resurstilldelningarna fick ämnet religionsvetenskap, som det nu började heta, en bättre ställning.  Goda studerande tog sin examen och doktorsexamina började också så småningom avläggas. Ett tjugotal doktorer har jag handlett under mina professorsår. Idag är situationen för ämnet helt annan än vad det var då jag tillträdde.  Tore Ahlbäck var den första att disputera under min professorstid.  Det skedde år 1983. Han blev därmed även den förste att disputera i ämnet religionshistoria vid Åbo Akademi.

Det som slutligen måste konstateras är att det finländska samhället genomgått en enorm utveckling sedan jag tillträdde professuren vad internationalisering och kännedom om andra kulturer gäller. Då var kännedomen om världens religioner på det allmänna planet mycket begränsad, skolundervisningen i religion var nästan helt koncentrerad på kristendomen och lärarnas kompetens i världens andra religioner svag. Därför höll vi flera kompletteringskurser för religionslärare vid Akademin på deras uttryckliga begäran. Detta skedde parallellt med kompletteringen av lärarnas kompetens i psykologi, en kurs som jag också var djupt engagerad i. Det var ju fråga om samma lärare i skolvärlden.

För att föra in lite internationalisering i studierna började jag också med studieresor till främmande länder. Det har bl.a. varit fråga om Turkiet, Egypten, Israel, Marocko, Iran, Indien, Thailand, Kina, Indonesien och Guatemala. Också en liten sejour i länder som dessa har gett eleverna en försmak av hur religioner i andra kulturer ter sig och fungerar, vilket är ytterst viktigt för att bokkunskaperna skall få ordentlig grogrund.

Kursböcker för universitetsstuderande, särskilt i religionspsykologi, var det dåligt ställt med då jag började. Jag fick därför under större delen av min tjänst ägna mig åt didaktiska frågor och skriva läroböcker. Först skrev jag Religionspsykologins grunder (1985, 1988, 1993 och 2002, också översatt till engelska, tyska, tjeckiska och turkiska), sedan Religionshistoria. En introduktion med textläsning (1993, 1998 och 2003) och därefter Människans symboliska verklighetsbygge. En psykofenomenologisk studie (1997 och 2006), där jag utvecklat Sundéns rollteori till något jag kallar integrerad rollteori.

För att snabbt och enkelt få fram böcker grundade jag serien Religionsvetenskapliga skrifter vid ämnet religionsvetenskap. Där kunde jag publicera läroböcker, konferensrapporter och andra smärre skrifter, framför allt för studierna i ämnet. Mina läroböcker är publicerade i denna serie. Böckerna har också sålt relativt bra i Sverige. Serien har burit sig ekonomiskt riktigt bra, även om det i början var lite kärvt och jag fick uppbära mycken kritik för bokprojektet. Den kritiken avstannade efter några år. Idag är boktitlarna cirka sjuttio i serien.

Då jag nu blickar tillbaka på min verksamhet som religionsvetare (jag pensionerades första augusti 2008), både på mina studier och på min verksamhet som lärare i ämnet, framstår allt som en stor förmån. Den breda bildningen som studierna gav mig, det utmärkta samarbetet med studerande på alla nivåer, forskningsprojekten jag fått leda och utvecklandet av ämnet som helhet har gett mig verklig tillfredsställelse.  Det första större projektet om pingströrelsen och tungotalet har gjort att jag fått bearbeta mina egna relationer till väckelserörelser och intensiv fromhet överhuvudtaget. Det har öppnat ögonen för religionens upplevelsemässiga sidor på ett avgörande sätt. Och sedan det världsvida perspektivet med kunskaper i alla världens stora religioner har gett en unik överblick av kulturernas och samhällenas utveckling världen över. Inte minst är jag tacksam över den fördjupning i thailändsk buddhism jag fått genom att ha undervisat vid Mahidol University i Bangkok flera gånger det senaste dryga årtiondet. Det är bara att konstatera att religionsvetenskapen är ett fantastiskt ämne att studera och forska i.